Historik från 1700 talet till 2000 talet


1734 -1937 både offer och förövare straffades
I Sveriges straffades enligt 1734 års lag både gärningsman och offer med döden vid incestbrott. I 1864 års strafflag togs dödsstraffet bort, offer och gärningsman straffades istället med fängelse.

1937 - straffet för offret vid incest avskaffades

1960-talet - liberalare syn på sexualbrott
År 1962 antogs brottsbalken som menade att sedlighetsbrott var brott mot person, istället för som tidigare mot Gud och kyrkan. Påföljden för flera av incestbrotten mildrades.
I slutet av sextiotalet och under hela sjuttiotalet rådde starka liberala krafter i Sverige kring sexuella övergrepp och pornografi. Barnpornografidebatten startade redan på sextiotalet. År 1965 tillsatte regeringen en utredning om tryck- och yttrandefrihetens gräns då lagen om "sårande av tukt och sedlighet" skulle ses över. Utredningen menade att lagen skulle slopas men att man skulle behålla en yttersta gräns som skulle gå vid grovt våld och övergrepp mot barn. Trots att tre fjärdedelar av remissinstanserna var positiva till en yttersta gräns, lade den socialdemokratiska regeringen ett lagförslag som saknade en sådan gräns.
"I den avvägning vi måste göra förekommer det att vi måste acceptera saker och ting som vi uppfattar som olämpliga och smaklösa och som vi personligen skulle vilja förbjuda. Att vi ändå accepterar sådana saker i till exempel massmedia är det pris vi måste betala för en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet." (dåvarande justitieministern Lennart Geijer i riksdagsdebatten som följde, citerad i häftet Kommersiell barnpornografi - tystad kunskap och osynliggjort förtryck, Folkaktionen mot Pornografi, 1996)

1970-talet - förslag om sänkt åldersgräns
Riksdagen antog regeringens förslag om att inte ha någon yttersta gräns. Lagen mot "sårande av tukt och sedlighet" slopades 1971 och det blev i Sverige lagligt att köpa, sälja och inneha barnpornografi, liksom djur- och grov våldsporr. Det blev nu tillåtet att tjäna pengar på de sexuella övergrepp som begicks mot barn vilka filmades eller fotograferades.
Attityden i samhället var vid den här tiden mycket liberal beträffande sexuella övergrepp på barn. År 1972 tillsatte regeringen Sexualbrottsutredningen och dåvarande justitieministern Lennart Geijer (s) skrev i direktiven till utredningen:
"Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt på senare tid."

Pedofila arbetsgruppen (PAG) var en grupp män inom RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) som arbetade för att sänka straffet för sexbrott mot barn och sänka åldersgränsen för när det skulle vara straffbart att ha sex med barn. PAG kallade detta för "barns rätt till sexualitet". Sexualbrottsutredningen presenterade 1976 (SOU 1976:9) förslag som gick i denna anda. Utredningen föreslog både mildare straff och sänkt ålder för när det skulle vara straffbart att ha sex med barn. Likaså föreslogs att det utnyttjade barnets handlande före övergreppet skulle kunna ge lägre straff för förövaren.

Utredningen föreslog också att flera typer av sexuella övergrepp skulle avkriminaliseras: "Kriminalisering av fall när någon förmår annan vuxen person till sexuellt umgänge genom grovt missbruk av dennes beroende ställning föreslås upphävd. Den har inte visat sig svara mot något behov av straffrättsliga ingripanden." Ett annat förslag var att blottning inte skulle ses som sexualbrott. Sexualbrottsutredningen föreslog även att incest mellan vuxna (till exempel en vuxen dotter och pappa) skulle bli lagligt. "Utredningen har funnit att de genetiska och etiska skäl som brukar åberopas till stöd för incestbestämmelserna inte har någon nämnvärd styrka." Sexualbrottsutredningen förkastades och en ny utredning - Sexualbrottskommittén - tillsattes 1977.

1980-talet - incest och andra sexuella övergrepp mot barn synliggörs
År 1980 kom barnpornografilagen och år 1982 lades ett slutbetänkande fram från 1977 års Sexualbrottskommitté (SOU 1982:61). Förslagen innebar en skärpning av straffen och synen på sexualbrott mot barn och ungdomar. Kommittén föreslog bland annat "att skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp i och utom familjen". Men liksom utredningen från 1976 föreslog utredningen också att "undvika ingripanden i det frivilliga sexuallivet mellan vuxna människor även om parterna skulle vara släkt med varandra." Detta förslag gick dock aldrig igenom.
I början av åttiotalet började ämnet incest på allvar att dyka upp i media. Kvinnorörelsen rapporterade vad kvinnor och flickor som sökte sig till kvinnojourer berättade om. Incest var inget undantagsproblem utan begicks av vanliga män och vanliga pappor. Anmälningarna ökade dramatiskt.
Kvinnor trädde fram och berättade om ett livslångt lidande efter att ha varit utsatta för sexuella övergrepp under barndomen. Terapeuter, vårdpersonal och rättsväsendet började få upp ögonen för problemet.
I Eskilstuna utvecklade kriminalkommissarie Monica Dahlström-Lannes en utredningsmetod för att värna om rättssäkerheten för alla inblandade och klara upp så många brott som möjligt. Resultatet blev att 68% av de anmälda fallen om sexualbrott mot barn klarades upp.

1990-talet - debatt om barnpornografi och rättssäkerhet
Runt 1990 började pojkar som offer för sexuella övergrepp att belysas i media, liksom kvinnliga förövare. I början av nittiotalet rönte också uppgifter om rituella övergrepp stor uppmärksamhet. Flera fall togs upp, men istället för att ta allvarligt på dessa berättelser, avfärdades de av många som alltför bisarra och hela debatten om sexuella övergrepp mot barn vände.
Något år senare avslöjades att i Belgien hade Marc Dutroux lett en liga som utfört kidnappning, sexuella övergrepp, våldtäkt, barnporrproduktion och mord på ett antal barn. Bland annat hade flickor hållits inlåsta i en källare, utsatts för återkommande sexuella övergrepp och sedan lämnats att svälta ihjäl. Förgreningar visade sig finnas i högt upp i samhällshierarkin, bland till exempel domare och poliser.
Under 1994 startade en debatt om huruvida innehav av barnpornografi (filmade/fotograferade sexuella övergrepp på barn) skulle kriminaliseras eller ej. Detta var en fråga som bland andra Folkaktionen mot Pornografi uppmärksammat och drivit i många år.
Huvudskälet som anfördes emot kriminalisering var då, liksom i slutet av sextiotalet, tryckfrihetsförordningen. Grundlagen skulle i så fall behöva ändras och det fanns en påstådd rädsla för att ett förbud mot barnpornografi skulle sprida sig och inverka menligt på yttrandefriheten.
En debatt om rättssäkerheten i våra domstolar tog sin början några år in på nittiotalet och bland annat vittnespsykologer påstod att det pågick häxprocesser mot män och att oskyldiga män dömdes. Kliniskt verksamma psykologer visade att det krävs erfarenhet av arbete med barn för att kunna bedöma om det varit utsatt för sexuella övergrepp. Samtidigt visade en undersökning av läkaren Clara Gumpert, överläkare Frank Lindblad och psykologen Anna Nilsson, att andelen män som dömts mot sitt nekande, inte ökade under 1985-1992. Debatten om rättssäkerhet har också gällt om det är möjligt att tränga bort minnen av sexuella övergrepp vilket flera studier visat. (se avsnittet Barn berättar sällan).
Från januari 1995 ändrades preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn. Från att tidigare ha börjat löpa den dag brottet begicks, började preskriptionstiden löpa från den dag barnet fyllde 15 år. (Ändringen gällde dock inte sexuellt ofredande mot barn.) Detta då barn sällan kan eller vågar berätta om sexuella övergrepp då de fortfarande är barn. Ändringen gällde dock inte brottet sexuellt ofredande, även om det begicks mot ett barn.
I augusti 1998 tillsatte den socialdemokratiska regeringen Sexualbrottskommittén som fick i uppdrag att göra en total översyn av lagstiftningen om sexualbrott. Från och med 1 januari 1999 blev det i Sverige kriminellt att inneha barnpornografi. I många andra länder var det en självklarhet sedan åratal tillbaka. Samtidigt blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster, prostitutionens köpare kriminaliserades. Däremot är pornografi inte olagligt, alltså fotograferade eller filmade sexuella "tjänster" mot betalning.
Ännu i slutet av nittiotalet märktes (och märks fortfarande) en skylla-sig-själv-attityd som fritar förövaren/förövarna från sitt fulla ansvar. I mitten av nittiotalet uppmärksammades att tingsrättens dom blev mildare med förklaringen att de små flickor som utsatts för sexuella övergrepp, enligt domstolen varit aktiva eller inte gjort något motstånd när de våldtogs av en vuxen man.
En undersökning av Inga Tidefors Andersson som gått igenom tingsrättsdomar, visade att gärningsmän som begår sexuella övergrepp mot barn inom sin egen familj, får mildare straff än gärningsmän som begår sexuella övergrepp mot barn utanför den egna familjen. Detta trots vetskapen om att sexuella övergrepp inom familjen ger allvarligare skador för offret än om förövaren är en utomstående person. (källa: Dagens Nyheter 1999-11-13)

2000-talet - mer kunskap och sämre rättshantering
I mars 2001 lade den av regeringen tillsatta Sexualbrottskommittén fram förslag till ändringar i lagen som rör sexualbrott (SOU 2001:14). Kommittén föreslog bland annat att en förövare ska kunna dömas för våldtäkt mot barn, även om inget regelrätt våld har använts. En något strängare syn på sexualbrott mot barn märks i kommitténs förslag. Några månader senare presenterades en undersökning av Christian Diesen, professor i processrätt och som visade att allt färre polisanmälningar om sexualbrott mot barn leder till åtal. I Diesens studie framgick att högst var sjätte anmälan om sexualbrott mot barn leder till åtal. I ett av Stockholms polisdistrikt hade år 2000 endast fem procent av de anmälda fallen gått till åtal. Studien visade också att i 30 procent av de anmälda fallen hade de berörda barnen inte ens förhörts, vilket endast i ett fåtal fall berodde på barnets låga ålder. Utvecklingen mot färre och färre fall som når domstolen har skett parallellt med att åklagarna utbildats i att bli bättre på att driva sådana mål. Två åklagare hade lagt ned alla sina ärenden om misstänkta sexuella övergrepp, även då den misstänkte erkänt, visade Diesens studie. (källa: Dagens Nyheter, 2001-07-11)